Att skriva fackbok kan verkligen ha sina … eeeh sidor.
Från otaliga timmar av enveten och småtrist research – till sällsynta stunder av kreativ eufori. En hygglig kväll tycker man att de mödosamt nedknackade ordmassorna nog inte är så tokiga ändå. För att morgonen därpå undra om någon överhuvudtaget kommer att bry sig.
Det är ju annars meningen med det långvariga slitet, att budskapet ska uppfattas som så angeläget att det bryter igenom bruset, möter så många läsare som möjligt – och kanske till och med landar i en eller annan morgontevesoffa. Längre än så brukar mina drömmar knappast sträcka sig.
Att jag skulle få en föreläsningsförfrågan från Bryssel, av alla ställen, har aldrig någonsin ingått i mina vildaste fantasier. Ändå satt jag alldeles nyligen i EU-parlamentets väldiga och välbevakade byggnad och berättade om min senaste bok. Det hela utspelade sig visserligen inte alls i den stora plenisal man ser i nyhetsreportagen, utan i konferensrum A8F388 – men för mig var det ändå något stort.
Bland åhörarna och talarna på seminariet fanns ju såväl EU-parlamentariker som höjdare från EU-kommissionen och åtskilliga lobbyister. Och dessutom handlade det om mitt favoritämne: avsaknaden av innehållsförteckningar på drycker med över 1,2 procent alkohol.
Av någon anledning hade jag utsetts till förste talare och fick hela 15 minuter, vilket i de här sammanhangen bör ses som oceaner av tid. Arrangörerna hade satt den småflummiga rubriken »Highlights from the journeys into non-existing châteaux«. Så det kändes rimligt att starta med de bluffiga franska vinslott som gjort att jag döpt boken till Château Vadå.
Därefter radade jag upp ett antal andra exempel på hur lätt det är att bli lurad som vinkonsument, och zoomade sedan in på själva kärnfrågan: Hur gåtfullt det är att vartenda livsmedel ned till minsta tuggummi måste ha en innehållsförteckning – men inte vin, eller annan alkohol. Och vilka negativa följder detta får.
Exempelvis att vi konsumenter hamnar i ett ännu större underläge i vinbutiken än i mataffären. Eller att det inte finns något verkligt skäl för vinföretagen att minska antalet tillsatser eftersom de – till skillnad från livsmedelstillverkarna – aldrig behöver visa upp sina skämmigt långa ingredienslistor.
Så vilken effekt hade då min enkla presentation?
Portugisen João Onofre från EU-kommisionens jordbruksdirektorat beskrev mina fuskexempel som »underhållande«, men knappast särskilt »chockerande« eftersom allt jag berättade om är helt »normalt och lagligt«. Vilket tydligen, enligt honom, på något sätt gjorde saken bättre.
När det gäller innehållsförteckningarna höll han med »Mr Nilsson« om att det bör ställas större krav på vinföretagen. Men detta måste uppenbarligen få ta tid och gå varsamt fram. I mars 2017 gav kommissionen branschen i uppdrag att själv komma med ett förslag till lösning. Och när detta presenterades ett år senare gick det inte särskilt oväntat ut på att vinproducenterna skulle få behålla sitt privilegium.
Istället för vanliga ingredienslistor på etiketterna ville de ha så kallade QR-koder, som skulle leda konsumenten till en sida med generell information om vilka tillsatser som kan förekomma i vin. Alltså inte ett pip om just det vin du överväger att köpa.
Sedan dess pågår förhandlingar mellan vinbranschen och kommissionen, vilka Onofre beskrev som alltmer positiva. Branschen ska ha börjat mjukna och inse att det nog trots allt behövs någon deklaration på flaskor och boxar, förklarade han på mötet. Kanske kan man gå med på att ange hur många kalorier vinet innehåller.
Men den brännande frågan gäller ju knappast energiinnehållet, utan de över 60 dolda substanser som är tillåtna i dagens vinframställning.
Så vilka av dem är producenterna beredda att redovisa på etiketten? Hittills inga alls.
Mats-Eric Nilsson
