Lite måste man väl ändå beundra alkoholindustrin.
Att dessa företag för fyrtio år sedan genom intensivt lobbyarbete lyckades få till en lämplig liten lucka i lagen som gör att deras drycker – till skillnad från andra livsmedel – slapp kravet på innehållsförteckning, var i sig en bedrift. Men minst lika fascinerande är ju att de varje gång som detta obegripliga undantag varit uppe till EU-diskussion vunnit fajten över konsumentintresset och fått behålla sitt privilegium.
Så vilken av dessa lyckosamma lobbygrupper är allra mest framgångsrik?
I mina ögon är det vinbranschen som tar priset.
För hur kommer det sig egentligen att just vinet – i Sverige och i resten av EU – är undantaget från den ganska självklara folkhälsoprincipen att det är alkoholhalten som styr hur hög alkoholskatten ska bli?
Den producent som brygger ett öl som är starkare än konkurrentens vet att det kommer att kosta mer. Och på liknande sätt är det med spriten, vars innehåll omräknas till ren alkohol när skatten ska beräknas.
Men det här gäller egendomligt nog inte vinet. Så länge det håller sig under den magiska starkvinsgränsen på 15,0 spelar procenten ingen roll – eftersom alkoholskatten på just vin råkar vara platt. I Sverige blir det omkring 20 kronor för en vanlig vinflaska, oavsett om vinet har 8,5 eller 14,5 volymprocent. Observera förresten att det är lätt att bli lurad av procentenheterna, som gör att skillnaderna ser mindre ut än de är. Ett vin på 15 procent är ju faktiskt 50 procent starkare än ett som ligger på 10 procent!
Vinindustrin har alltså inget skatteskäl att hålla nere halterna. Den så kallade marknaden gillar alkohol, och av Systembolagets tio mest sålda rödviner befinner sig hälften så nära skattetaket som möjligt, med 14–14,5 procent.
Viner som produceras i varma områden kommer upp i höga nivåer på naturlig väg, vilket säkerligen har bidragit till deras popularitet. Så vad gör då deras kolleger i svalare regioner? De öser helt lagligt på med rent socker i samband med jäsningen för att på konstgjord väg få till ett alkoholstarkt och lättsålt vin. Det kallas chaptalisering efter Napoleons inrikesminister Jean-Antoine Chaptal, som på 1800-talet rekommenderade vinbönderna att under dåliga skördeår tillsätta socker under jäsningen för att kompensera för det låga sockerinnehållet hos druvor som fått för lite sol.
Idag görs detta dock rutinmässigt i många vinföretag – också i sådana prestigeområden som Champagne och Bourgogne – för att motverka effekterna av alltför intensiv odling, vilket kan ge mindre söta druvor, eller helt enkelt för att få fram ett fylligare och alkoholstarkare vin.
När EU-kommissionen 2007 delade ut 450 miljoner euro till »Europas kämpande vinproducenter« föreslog man bland annat att sockeranvändningen borde förbjudas. Men denna kvalitetsreform lyckades vinlobbyn stoppa – i god tid innan den hann bli verklighet, berättar den brittiske vinskribenten Malcolm Gluck i sin bok The Great Wine Swindle.
När han under 1960- och 70-talen danades som vindrickare ansågs 13 volymprocent alkohol som högt, 13,5 som mycket högt och 14 som enormt – idag är detta normalnivåer som inte får någon att höja det minsta på ögonbrynen.
Han berättar hur han 1968 stötte på beaujolais i Paris »några år innan det förstördes av industrijäst och hänsynslös användning av socker för att höja alkoholhalten«. Och trots att detta rödvin enbart höll 9,5 till 11,5 procent, och nuförtiden knappast skulle betraktas som vin, fann han många »fängslande« viner »som inte enbart passade till ett brett utbud av rätter utan även gjorde att man slapp bli odrägligt knall«.
Men hur många sådana hittar du på Systembolagets hyllor?
Mats-Eric Nilsson
aktuell med boken Château Vadå – om det okända fusket med ditt vin
