Smaken av blåbär får mig på bråkdelen av en sekund att tänka på barndomens skogspromenader bara några kvarter ifrån lägenheten jag växte upp. Det var på den tiden då jag inte visste att blåtunga var en kosjukdom, utan betydde att jag var avslöjad: Allt för många bär hade hamnat i munnen, istället för i hinken.

Men bärindustrin handlar om allt annat än närproducerat, visar en genomgång som Östersunds-Posten har gjort.

Frödinge Mejeri hämtar innehållet i sin blåbärspaj från odlingar i Kanada. Blåbärssylt innehåller också den odlade bär, men från Polen. Medan svenska bär exporteras till bortre Asien för att i kinesiska fabriker ”förädlas” till hälsokostprodukter som sedan importeras tillbaka till Sverige.

Att Putte i blåbärsskogen egentligen kan vara en bärplockare på en midjehög bärodling i Kanada kanske inte är något att bli förvånad över. Och visst, odlade bär duger i brist på annat. Men när Frödinge, som så många andra livsmedelsföretag anspelar på det lokala och traditionella, gör det mig lite harmsen.

”Tradition, kvalitet och påhittighet är sedan starten 1929 det allra viktigaste för oss på Frödinge Mejeri. Våra produkter är baserade på naturliga råvaror av högsta kvalitet. Sedan tillför vi lite värme, omtanke och kärlek också”.

Mångordigheten till trots finns det inte plats på förpackningen att berätta att bären inte har vuxit till sig i en riktig skog. 

Inte heller att företaget inte haft lust att betala vad det kostar för att få de svenska skogsbären plockade.

PS I ovan nämnda paj används ”söta, friska och syrliga bär”. Ändå behövs två surhetsreglerande medel, citronsyra och kaliumcitrater, för att få till det. Och är det tradition, kvalitet eller påhittighet som ligger bakom den modifierade stärkelsen? Eller rentav värme, omtanke eller kärlek? DS
Anna Karin bloggar
Annons