Gröt med frysta bär. Potatis med en klick smör. Grönsakssoppa med smörgås. Jag känner ingen som kunde uppskatta den enklaste mat så som min mamma gjorde. Ja, den simplaste mat med våra mått mätt. Mormor var likadan. Vi barn himlade med ögonen när mamma slog ihop sina händer, och med glitter i ögonen utbrast ”Åå, vilken fest” och mumsade sin molinogröt med rårörda lingon.
Gårdagens enkla mat
Som de flesta i början av 1900-talet växte mina föräldrar upp under knappa förhållanden. Dagens lunch var sill och potatis, kanske var det strömming. Banan och apelsin hade de aldrig sett, hade det funnits skulle det ha varit för dyrt. Men det vore djupt orättvist att kalla mormors enkla mat för billig. Hela familjen fick jobba hårt både sommar och höst för att säkerställa vinterns förråd. ALLT skulle tas till vara. Tacka för det, hur kan man slänga något det är ont om och som man har slitit häcken av sig för?
Förråden skulle fyllas
När jag kom till världen hade kyl och frys för länge sedan förenklat tillvaron. Men att vinterns förråd skulle planeras och fyllas var lika självklart som att löven skiftade färg. Ut i skog och buskar för bären ska tas tillvara, rensas och frysas in. Tack vare grannbonden fylldes jordkällaren med potatis och rotsaker.
I mitt barndomshem var finrummet något som hade med mat att göra. Var inte golven täckta med svamp eller nässlor så låg där kryddor eller rönnbär på vita lakan. I taken hängde saker som skulle torkas. På fönsterhyllor växte kryddor. I köket förvälldes i tunga grytor broccoli, spenat och blomkål - suck, är inte frysarna fulla snart? Grönkål växte året om och gav oss färskt på vintern, snön sopade vi bara av. Vår möda belönades på premiärfesterna.
Tomatfirandet gillade jag nog mest. Men att fira färskpotatisen var också härligt för då väntade färska jordgubbar med grädde till efterrätt. Blåbärskaka i augusti, hallongrottor och krusbärskräm. Å, vilken fest! Familj, grannar och vänner samlades och många blev de skördar som skulle firas.
Nya utmaningar
Kunde mamma och mormor så kan vi. Men vi behöver hjälp på traven. För hur ska man kunna något man aldrig har gjort? Och hur ska tiden räcka till för att plötsligt börja samla, laga mat och ta vara på allt? Hur ska den som bor i storstan med bara litet frysfack kunna bli en samlare?
Idag finns helt andra möjligheter jämfört med på mormors tid. Det är klart att det går. Men vi måste hjälpas åt och kroka arm. Låt oss kombinera gammal och ny kunskap. Låt oss ta vara på människors vilja att hjälpas åt och så får digital teknik foga oss samman. Låt maten bli vår gemensamma fest i svåra tider!
/Maria
