Visst verkar det numera som att kurvan över antalet »epidemiologer« stiger betydligt brantare än graferna över virusets framfart.
Nyss kunde knappast någon stava till, eller än mindre uttala, ordet e-pi-de-mi-o-log. Idag däremot kryllar det av självsäkra problemlösare, som dessutom har stenkoll på vilka kraftfulla åtgärder som givetvis borde ha införts lååångt tidigare.
Det gemensamma för dessa Facebookaktivister är att de sällan riktigt vet vad de talar om. Vilket nog tyvärr även gäller många av de medicinskt utbildade personer som med liv och lust nu kastar sig ut i debatten.
Att vara lektor i tandreglering – som en av de 22 forskarna som nyligen gick till angrepp mot folkhälsomyndigheten – är ingen given specialkompetens när det gäller pandemibekämpning. Inte ens en aldrig så meriterad virolog har med självklarhet den rätta kompetensen – eller överblicken – för att avgöra vilka samhällsåtgärder som i det långa loppet kommer att få allra bäst effekt på folkhälsan.
Ju smalare ett forskningsfält är, säg … mördarsniglar eller keramiska proteser, desto lättare att verkligen vara expert. Mot den som påstår sig kunna allt om tillvarons riktigt stora frågor bör man däremot alltid vara en smula misstänksam.
Så hur är det då med de ämnen som storleksmässigt ligger någonstans däremellan, finns det exempelvis någon som kan sägas vara expert på mat?
Inte enligt mig.
För hur skulle någon vetenskapsman kunna famna över hela detta vidsträckta ämne? Från matens kemi, människans fysiologi och tillsatsernas toxikologi till växternas och djurens ekologi och måltidens psykologi.
Ändå snöar dagens matråd ofta just in på det ena eller andra näringsämnet, som vi bör öka eller minska vår konsumtion av, och som därför ytterst noggrant förtecknas på varje förpackning i butiken. Små byggstenar som är så osynliga och svårbegripliga för oss vanliga dödliga att vi sedan länge anses oss behöva just experthjälp för att veta vad vi ska stoppa i oss.
Detta närsynta sätt att se på vår mat har blivit så etablerat att vi kan ha svårt att inse att det ens kan finnas något annat perspektiv. Att maten och ätandet är så mycket mer än summan av de hittills upptäckta näringsämnena, och att denna helhetsupplevelse är nog så viktig för vårt välbefinnande.
Ett givet ämne kan dessutom bete sig helt annorlunda i provröret än när det ingår som en av hundratals beståndsdelar i vår mat. Det nyttiga betakarotenet, som finns i morötter och spenat, behöver exempelvis något slags fett – som en salladsdressing – för att tas upp av vår kropp på bästa sätt. Och isolerar man betakarotenet och gör det till ett kosttillskott har det visat sig kunna öka – istället för att minska – risken för cancer.
Därför var det så befriande att läsa de helt annorlunda matråden från det brasilianska livsmedelsverket som kom för några år sedan. Plötsligt fick vi höra hur det kan låta när en matmyndighet lämnar det invanda kosttänkandet och tar de lite större greppen.
Här kommer mina favoriter bland de tio råden, som gäller ”alla, överallt”:
- Se till att du regelbundet i en trevlig miljö och utan att samtidigt syssla med annat äter mat som lagats från grunden av färska råvaror.
- Begränsa din konsumtion av färdigrätter eller undvik dem helt.
- Låt matens njutning få en viktig roll i ditt liv.
- Ät tillsammans med andra människor så ofta som möjligt.
Just det där sista fungerar väl inte så särskilt bra just nu.
Men när allt det här äntligen är över – vilka sköna middagar vi ska ha!
Mats-Eric Nilsson
