Matindustrin vill nog gärna att vi glömmer fjolårets pinsamma hästköttsskandal. Men lagom till ettårsjubileet tycker Mats-Eric Nilsson att det kan vara nyttigt med en påminnelse.
”Carne equídeo” står det på den rejält tilltagna skylten över en av köttdiskarna i Lissabons mäktiga saluhall Mercado Riberira. Och för oss som är mindre slängda i portugisiska finns dessutom ett tecknat hästhuvud. Vilket fyrbent djur som fått sätta livet till är inget att hymla med på denna traditionella matmarknad, utan tvärtom ett starkt försäljningsargument.
Så tänk om Findus och alla de andra företagen som drogs in i fjolårets hästköttskandal hade valt den linjen! Med en välryktad kuse på lasagnens förpackning hade det kanske inte behövt bli något som helst rabalder. Snarare en intressant och kanske säljande produktnyhet som hade kunnat ha ett färgglatt budskap uppe i högra hörnet: ”Nu med hästkött!”.
Ptroooo! Innan denna vilda tankegång hunnit skena iväg för långt kan det vara dags att påminna om vad som var kärnan i den matskandal som för ett år sedan skakade den europeiska livsmedelsindustrin.
Det handlade inte om att de stora producenterna försökte lura på oss konsumenter något som de visste att vi inte ville ha. Sådant är ju förhållandevis normalt och brukar enkelt kunna åstadkommas med hjälp av en kreativ reklambyrå.
Inte heller låg det verkligt upprörande i det ovanliga köttslaget; häst kan ju – som bland annat portugiserna vet – vara väl så bra kött som nöt eller gris.
Det verkligt skandalösa var istället att företagen själva inte visste vad de sålde. Samma tillverkare som med sina namn garanterade ingrediensernas höga kvalitet kände inte till vilket kött de framställt sina rätter av. Och den ”omsorg om varje detalj” som Findus utlovade på förpackningen till sin hästlasagne visade sig vara tomma ord.
Den extrema kostnadsjakten hade drivit tillverkare från 16 länder att lägga ut sin produktion av färdigrätter på en och samma sammansättningsfabrik i Luxemburg. Som i sin tur, genom en oöverskådlig kedja av mellanhänder, fick sin råvara från rumänska hästhandlare.
Lagom till ettårsjubileet är det naturligt att ställa frågan: skulle något liknande kunna hända igen? Nej, svarar de förstås de inblandade företaget själva. Idag har vi skaffat oss extremt avancerade analyssystem för att detektera och därmed stoppa minsta gnutta hästkött.
Men klarar de i så fall räv? Det är nämligen den allra senaste köttskandalen. I början av januari avslöjades det att den amerikanska bjässen Wal-Mart i 400 butiker över hela Kina sålt en rätt som innehåller rävkött.
Och förresten kanske det nästa gång handlar om något helt annat än kött. Hur väl rustade står våra europeiska matföretag då?
Ganska dåligt – om man får tro det internationella konsultföretaget Achilles, som anser att branschen dragit alldeles för få slutsatser av hästköttskandalen:
”Matproducenterna är idag lika oskyddade som tidigare mot händelser av detta slag, eftersom endast en minoritet av dem har tagit sig an den komplexa uppgiften att kartlägga sina leverantörskedjor för att fastställa exakt vem som levererar till vem.”
Det är inte bara vi konsumenter som inte vet varifrån maten kommer.
Mats-Eric Nilsson
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>
