Vad kunde man vänta sig?

Skandalerna om vad som är i maten duggar tätare. Nu senast hästkötthärvan. Det här är nog inte den sista gången heller.

Livsmedelsystemet har blivit ett svårkontrollerat monster som drivs av stenhård prispress, vilket jag också sa igår i en intervju angående den aktuella hästköttskandalen i Radio Sweden [lyssna här >>]. Så det är inte förvånande att det blir så här. Och risken att bli lurad ökar ju längre bort från producenten du befinner dig.

Många producenter skryter med sin kvalitetskontroll – på förpackningar och i annan marknadsföring. Hur kan man lita på deras löften?

Imorse hade Carl Schlyter och Eskil Erlandsson en intressant debatt i P1. Schlyter beskrev hur han drivit linjen om bättre kontroll inom EU. Kontroll ger långsiktigare relationer och mindre jakt på lägsta spot-pris på råvarorna. Långsiktigare relationer med leverantörer minskar risken för fel och fusk. Han tyckte också att straffen måste ligga i paritet med de vinster de gör.

Straff är också något som Henrik Ennart tar upp i dagens Svenska Dagbladet, där han säger: ”Ge matfuskare mer kännbart straff” och ”Är det inte dags för regering och riksdag att göra upp med månglarna och återinföra det fängelsestraff som fram till för några år sedan fanns i Livsmedelslagens straffskala?”

I radiointervjun försvarar Eskil Erlandsson nuvarande system med argumentet att det helt enkelt blir svårt att sälja en smörgåstårta med bl.a. rostbiff, skinka, leverpastej och ägg (vem vill ha den!?).

Hur svårt kan det vara egentligen?
Industrin flyttar med hjälp av politikerna fram positionerna och skandalerna fortsätter.

Björn Bernhardson