Epidemier har en fascinerande förmåga att avslöja djupare sanningar. Och även ur det hatade Coronaviruset skulle det faktiskt kunna komma något gott.
För när det nu har visat sig att det inte behövs något mer än ett gäng virusbärande fladdermöss för att i grunden skaka hela världsekonomin, kan vi väl inte längre blunda för vår extrema sårbarhet.
Varje vara – ned till minsta injektionsnål eller skyddsmask – ska produceras på den plats där det kan ske billigast. Detta är globaliseringens grundlag, och den har vi slaviskt följt under de senaste decennierna.
Kommuniststyrda och superkapitalistiska Kina förser oss därför med många av de nödvändigheter som förr fyllde våra beredskapslager. Någon nationell samordning existerar inte längre i vårt land; tillgången på sjukvårdsartiklar och mediciner styrs istället av Ikeas »just in time«-tänkande, där målet är minsta möjliga lagerhållning.
Så hur är det då med maten? Minst lika illa verkar det som. De cirka 100 beredskapslager som fanns utspridda över landet – med tusentals ton av sådana stapelvaror som ris, potatis, bönor, linser, kaffe och socker – skrotades helt efter Berlinmurens fall. Innan dess var tanken att livsmedelslagren skulle täcka ett årsbehov. Idag skulle vi, enligt Civilförsvarsförbundet, klara oss omkring en vecka om matimporten av något skäl upphörde.
Inte nog med att de gemensamma skafferierna omsorgsfullt har tömts, dessutom har självförsörjningsgraden för många livsmedel sjunkit drastiskt. Idag är vi så mycket mer beroende av råvaror och halvfabrikat som produceras långt från våra middagsbord än tidigare.
Alltmer kommer från just Kina faktiskt. Förr var det mest bambuskott och champinjoner på burk. Nuförtiden storhandlar våra livsmedelsföretag mängder av billiga komponenter där. Landet är idag världens ledande producent av såväl skaldjur som vitlök och en av de största när det gäller frukt, bär och en lång rad halvfabrikat. Dessutom tillverkar kineserna med sina låga miljökrav en stor del av de många tillsatser som den globala livsmedelsindustrin använder i sina produkter.
Att allt mindre av våra matbutikers sortiment framställs här hemma i Sverige syns med blotta ögat. Som på hyllan över frön, linser och bönor hos min Ica Supermarket, där jag bland alla välexponerade produkter från fjärran kontinenter allra längst ned och därmed fullständigt i skymundan hittar några övergivna paket med öländska bönor …
Den radikalaste alternativet till allt detta kallas landskapsmodellen, vilken lanserades i höstas av bland andra Krav-grundaren Gunnar Rundgren. Här handlar det istället om att skapa ett hållbart ekosystem med en stor variation av grödor och djur – och dessutom med betydligt fler människor bosatta på landet än idag. Den banbrytande tanken är att vi faktiskt alldeles utmärkt kan leva av det som trakten ger, med importerade frukter, kryddor och andra livsmedel som spännande tillägg till den regionala matkulturen.
Så vad kan vi göra medan vi väntar på att denna vision ska bli verklighet?
Kolla varifrån maten kommer när du är i din vanliga livsmedelsbutik. Inse dessutom att du ganska enkelt kan handla direkt från någon av regionens bönder; genom någon av de många Rekoringarna på Facebook, böndernas egna webbutiker eller på Bondens marknad.
Just nu är läget dessutom ytterst prekärt för mängder av lunchställen och restauranger, som plötsligt tappat så många av sina gäster. Har du någon favorit, som lagar sin mat av lokala råvaror? Gå dit och ät – eller köp med dig en låda hem om du helst vill undvika att äta bland andra.
Gör det redan idag – efter Coronasmällen kan det vara försent!
Mats-Eric Nilsson
