Om man vågar bjuda mig på middag?
Ja, på papperet borde det förstås vara ett högriskprojekt. En person som så envetet och med ständigt samma bekymrade rynka tokgranskar dagens livsmedelsutbud måste väl vara en hyperpetig gäst.
Kanske ber han värden vänligt men väldigt bestämt att få se på eventuella innehållsförteckningar innan han överhuvudtaget kan ta sin första tugga. Och tänk om han dessutom är en så krävande läckergom att bara de allra senaste och mest avancerade gastronomiska skapelserna riktigt kan falla honom på läppen.
Så när vi för nio år sedan köpte vårt hus på den gotländska landsbygden gick snacket mellan gårdarna: men äter de vanlig mat?
De gästvänliga grannar som vi snart lärde känna och ofta var hembjudna till kunde dock snart stilla den folkliga oron. Det var ju inte något särskilt konstigt med oss. Precis som alla andra högg vi med god aptit in på »pera å kytt«, vilket är potatis och kött och nog betyder »mat« i största allmänhet. Vi klarade till och med nollåttetestet lammskalle, utan att banga för de något simmiga ögonen.
Åtskilliga svenskar hade nog varit avsevärt mer svårtrakterade än vi. En av fyra går idag på någon diet, enligt en undersökning. Anställda på restauranger och konferensanläggningar vittnar om de långa listor med så kallade kostavvikelser de numera måste ta hänsyn till. Inte enbart medicinskt konstaterade allergier eller överkänsligheter, utan alla dem som av vitt skilda skäl inte kan – eller vill – äta det som står på menyn.
I min senaste bok, Måltidens magi, berättar Erica Löfgren som är projektledare vid Arbetsförmedlingen i Stockholm, om en sådan numera typisk situation:
– När jag för två år sedan var på avdelningskonferens med åtta personer runt middagsbordet var jag den enda som åt allt. Alla de övriga hade beställt någon form av specialkost.
Och visst är det befriande att vi idag inte ska tvingas äta sådant vi har verkligt svårt för. Men vad händer med samhörigheten kring måltiden när vi allt mer sällan kan samlas kring en och samma gryta?
Det är möjligt att det med lite ansträngning hade blivit hyfsat mysigt hos grannarna i Rone även om vi ratat deras beprövade och hemlagade rätter och haft med oss skålar med egen proviant.
Men det hade knappast blivit detsamma.
Mats-Eric Nilsson
