Asken såg roligt retro ut. Det var därför jag köpte den.
Att röra ihop det amerikanska pulvret med kokande vatten hade jag dock inga planer på. Enligt den 50-talsaktiga illustrationen hade resultatet blivit en knallröd geléaktig skapelse av samma slag som Jello-O.
Smakmässigt skulle den härma jordgubbe. Det framgick tydligt av namnet: Strawberry gelatin dessert och så bilden av en korg med fina osnoppade bär. Någon sådan gubbe hade själva produkten dock aldrig någonsin varit i närheten av. Utöver socker och gelatin utgjordes innehållsförteckningen enbart av tillsatser.
Vilken galen vara, tänkte jag, och ställde undan den på en hylla i arbetsrummet. Men när jag några månader senare började researcha för det som skulle bli Den hemlige kocken blev den plötsligt med ens aktuell. Någonstans i boken ville jag ju berätta de moderna livsmedlens historia och kunde knappast gå förbi 1950- och 60-talen då helt artificiella produkter var fullt gångbara.
Så under några veckor körde jag liksom fast i pulverträsket. Jag hade till och med en galen idé om att den där asken borde vara på omslaget till boken, vilket skulle ha satt en olycklig nostalgistämpel på hela projektet. Och det hade ju ändå hänt en del sedan min barndoms totalfejkade »apelsindrycker« på barnkalasen. Även om tillsatserna var långt ifrån avskaffade hade ju halten av riktiga råvaror trots allt gått upp.
Men nu – tretton år senare – börjar jag undra vad som egentligen är på gång. Är det inte de konstgjorda livsmedlens återkomst vi bevittnar, om än i nya tidsenliga kläder?
När jag satt i juryn för Årets Matbluff blev detta extra tydligt. Något svinigt gelatin är det förstås inte längre frågan om, och inte heller särskilt mycket pulver. Men bland de tvivelaktiga produkter som svenska folket nominerade fanns just sådana matvaror som knappt innehåller något annat än tillsatser och högprocessade industriingredienser. Och intressant nog handlar det här om nya och moderna produkter, inte sådana som stått och dammat långt ned i butikernas hyllhierarki. Målgruppen är nämligen den växande skaran av vegetarianer, veganer, allergiska och andra personer som följer något slags diet. Alla dem som av etiska, medicinska eller mer livsstilsmässiga skäl väljer bort den ena eller andra klassiska ingrediensen är ett nytt och lönsamt kundsegment för livsmedelsindustrin. Och en vara som i första hand marknadsförs med vad den inte består av kanske lättare kommer undan med vad den verkligen innehåller.
Jag tänker faktiskt inte enbart på tävlingens vinnare – Alpros sojavisp med enbart 2 procent soja – utan på åtskilliga av de andra inskickade 162 bidragen. Här fanns exempelvis ytterligare en gräddersättning, finska Kaslink aitos Oat for whipping, med ynka en procent av den havre som gett produkten dess namn. Hela den fascinerande innehållsförteckningen lyder så här: havrebas (vatten, fullkornshavre 1%), härdat vegetabiliskt fett (palm), socker, emulgerings- och stabiliseringsmedel (mono- och diglycerider av fettsyror, E481, E464, natriumfosfat, natriumcitrat, gellangummi), salt, färgämne (betakaroten).
För mig känns det som att kastas tillbaka till en annan tid. Som jag trodde – eller åtminstone hoppades – att vi hade lämnat.
Givetvis har jag inte ett dugg emot att det numera dyker upp allt fler alternativ till traditionella livsmedel. Hur skulle man kunna vara det? Alla dem som av olika skäl inte vill eller kan konsumera de vanliga matvarorna har ju alltför länge varit hänvisade till ett ytterst begränsat utbud.
Men att blåsa en vegan – är ju precis lika illa som att lura vilken allätare som helst.
Mats-Eric Nilsson
