Bryssel.
Ditåt pekar vi ju gärna med ett indignerat finger när någon bisarr byråkratregel hamnar i rubrikerna. När gurkorna måste vara spikraka, när det ambitiösa gatuköket inte får göra riktigt potatismos eller när förskoleköket blir barnförbjuden zon.
Men sanningen är sällan så enkel. EU anger oftast bara själva ramverket, exempelvis att livsmedlen måste hanteras på ett säkert sätt. Så när det blir riktigt tokigt är det vanligtvis någon övernitisk svensk tjänsteman, gärna på kommunal nivå, som slagit till.
Länder som Sverige, och Finland, vill gärna vara bäst i klassen och tolkar då de olika EU-förordningarna och direktiven striktare än de länder som av tradition har en mer avslappnad inställning baserad på sunt förnuft.
När jag i december 2009 intervjuade en statsinspektör på Livsmedelsverket förnekade han först att tillämpningen kunde skifta. Jag tog då det triviala exemplet hundar på krogen och frågade hur det svenska regelverket såg ut. Han svarade att hundar givetvis inte fick införas i sådana utrymmen som restauranger och affärer eftersom man där hanterar livsmedel. Men har du aldrig varit i Grekland eller Frankrike, undrade jag, där kan ju krögarens egen hund ligga och snusa under bordet utan att någon tar minsta notis om saken.
Jo… svarade statsinspektören dröjande, där har du ju förstås hittat en anomali.
Hundförbudet verkar numera vara avskaffat i Sverige. På andra områden finns olikheterna dock av allt att döma kvar. Vilket inte hindrar svenska myndigheter från att ofta och gärna hänvisa till EU:s regler, som om det endast fanns en tolkning och inget utrymme för egna initiativ. »Visst skulle det där kunna vara en väldigt bra idé, men vi får ju inte.« Något som var det givna svaret från Systembolaget till förslaget om att de skulle gå före och införa innehållsförteckningar på alkoholdrycker i sina butiker.
Så frågan är vad man som enskild medlemsstat egentligen får göra inom EU.
Frågade den tyska regeringen EU om lov för att införa den tillsatsdeklaration som sedan länge är obligatorisk på landets restaurangmenyer? Och när man i Italien nyligen införde stränga regler för vad som får kallas för färskt bröd hade EU då godkänt denna särlagstiftning?
Nu senast är det matlandet Frankrike som påbörjat ett alldeles eget arbete med att röja upp i E-nummerdjungeln. Först ut var färgämnet titandioxid (E171) som helt frankt har förbjudits eftersom den franska matsäkerhetsmyndigheten efter egna studier inte längre anser det vara tillräckligt säkert. Substansen – som används för att ge vit kulör åt godis, tuggummi, bakverk och vissa lättprodukter – har i djurförsök visat sig kunna forcera tarmväggen och sprida sig i kroppen. Så från och med årsskiftet är det i franska butiker inte längre tillåtet att sälja livsmedel med detta färgämne – som i Sverige och i övriga EU-länder fortfarande kommer att vara fullt legalt.
Men fransmännen stannar inte där. I höstas presenterade en parlamentarisk kommission ett omfattande åtgärdsprogram mot den processade fabriksmatens avigsidor. På rapportens förstasida, när den presenterades på Twitter, fanns följande citat: »En île flottante (fransk marängdessert med vaniljsås) innehåller i sin industriversion 17 ingredienser, varav 11 tillsatser och inget ägg – medan det traditionella receptet inte fordrar något annat än mjölk, ägg, socker och vanilj.«
Så vad föreslår då kommissionen?
Ja, bland annat att Frankrike till 2025 drastiskt ska ha minskat antalet tillåtna tillsatser till enbart 48. Resten av de 338 EU-godkända substanserna vill man, om förslaget går igenom, kaxigt nog förbjuda.
Oh là là!
Mats-Eric Nilsson
