När Oatlys Havregurt i januari i år blev en av finalisterna till Årets matbluff tog det hus i helsike. Upprörda veganer hävdade att vi i konsumentföreningen Äkta vara nu plötsligt gick mejeriindustrins ärenden. För hur kunde en så schyst produkt annars placeras vid skampålen?
Vi i juryn hade dock inte tagit några som helst hänsyn. Varken när vi hade fastnat för den havrebaserade utmanaren bland allmänhetens många nomineringar eller när vi tidigare år lyft fram bedrägligheter bland klassiska mejeriprodukter som kefir och messmör. Den givna utgångspunkten är att alla konsumenter är lika mycket värda – och att det är precis lika illa om man lurar en vegan som om man blåser vilken omnivor som helst.
Att Oatlys produkt kvalade in var ju i själva verket rätt enkelt. Företaget gör sitt bästa för att skapa intrycket att detta är som en yoghurt, fast utan mjölk. Därav produktnamnet havregurt och därför är den också märkt som kylvara, så att butikspersonalen ska ställa den i kyldisken tillsammans med den vanliga yoghurten. En riktig yoghurt måste dock innehålla levande bakteriekultur, något som havregurten inte har minsta spår av. På förpackningen anges visserligen att det är ett »fermenterat havremål« och den innehåller »syrningskultur«. Men alla goda bakterier är effektivt eliminerade – eftersom drycken är ultrahögpastöriserad, vilket hemlighålls för konsumenten. Genom denna process har den 150 dagars hållbarhet – jämfört med den vanliga yoghurtens 20-30 – och kan därmed egentligen förvaras i rumstemperatur.
Alla kan dock inte vinna. Och i vår antitävling fick havregurten se sig slagen av margarinet Lätta, som i den slutliga omröstningen med 30 680 deltagare ansågs ännu bluffigare.
Men nu stormar det alltså åter kring Oatly. Med hjälp av sällsynt offensiv marknadsföring – slagordet »Spola mjölken!« i jätteformat – hamrar man in budskapet att havrelösningen är det klimatsmarta alternativet. En kampanj som dock efter några dagar tappade lite styrfart när det uppdagades att en av företagets ägare är kinesiska staten, som med sina kolkraftverk räknas som en av världens största klimatbovar.
Verkligt opartiska beräkningar av klimateffekter är en hel vetenskap. Särskilt om man i den totala bilden även väger in sådant som biologisk mångfald och öppna kulturlandskap. Och i fajten mellan komjölken och dess hårdsluggande konkurrent har vi nog bara sett den första ronden.
Att ta reda på vad Oatlys produkter innehåller är däremot betydligt enklare. Den uppmärksammade havregurten visar sig exempelvis bestå av 14 ingredienser, inklusive färgämnet kalciumkarbonat (E170), antioxidationsmedlet kalciumfostfat (E341), konserveringsmedlen äppelsyra (E296) och mjölksyra (E270). Och väljer du istället någon av de smaksatta varianterna tillkommer ytterligare ett par komponenter. I vaniljversionen är socker en viktig ingrediens liksom det aromämne som står för den fejkade smaken. Och tittar man noga på havregurt citron & fläder upptäcker man att halten av dessa två råvaror endast är 0,6 procent vardera, med följd att även den förstås måste kryddas upp med aromämne.
Innehållsförteckningar säger dock inte allt. För hur får man egentligen fram en så söt mjölkliknande dryck ur den rätt kärva havren? Det frågade sig den brittiske näringsforskaren Matthew Dalby. I en serie tweets från 2018 går han igenom den beskrivning av de olika produktionsstegen som företaget har lagt upp på sin hemsida. Enligt hans slutsats är Oatlys mjölkalternativ i huvudsak en havresmakande maltsockerdryck med kvarvarande fibrer från den havre som i övrigt har avlägsnats – plus tillsatta vitaminer och kalcium. Att maltsockret inte finns med i ingredienslistan är helt enligt reglerna. Det uppstår under själva processen när man i ett av produktionsstegen bryter ned havrens stärkelse med hjälp av enzymer.
Varken Matthew Dalby eller jag har dock det minsta emot att det dyker upp allt fler alternativ till traditionella livsmedel. Vem kan ha det? Alla de människor som av olika skäl inte vill eller kan konsumera de vanliga matvarorna har ju länge varit hänvisade till ett ytterst torftigt utbud. Och att det numera finns så mycket mer att välja på för vegetarianer, veganer och alla de som lider av någon matintolerans är förstås en väldigt glädjande utveckling.
Vilket samtidigt har skapat en ytterst lukrativ marknad för matindustrin.
Så varför skulle just dessa företag gå fria från granskning?
Mats-Eric Nilsson
