Redan i väldigt unga år blev jag kraftigt förtjust i kaviar.
Givetvis inte den lyxvara som är caviar med resten av världen, utan det betydligt mindre fashionabla rödrosa svenska smörgåspålägget.
Dock inte vilken kaviar som helst, och definitivt inte Kalles. Mycket tidigt fastnade jag istället för Ejderns orökta med 77 procent torskrom, som jag sedan troget hållit mig till i mer än fem decennier. Faktiskt ända fram till för några år sedan, då Undersåkers Charkuteriefabrik lanserade sin lättrökta variant i silvrig förpackning.
Första gången jag kom över ett exemplar av denna jämtländska dyrgrip vände jag reflexmässigt på tuben, och fann då att den helt verkade sakna innehållsförteckning. Men snart upptäckte jag den lilla finstilta hänvisningen: »Ingredienser: Se förpackningens framsida«. Och där, direkt under produktnamnet, fanns med väl tilltagna bokstäver den snärtiga deklarationen: »Saltad torskrom, kokt potatis, rapsolja, tomatpuré och socker«.
Tänk om det såg ut så på en vinflaska! Direkt under det där vackra slottet. Fast då med en ännu mer minimalistisk lista. Druvan innehåller ju i sig allt som behövs, och den som framställer sitt vin utan en enda tillsats skulle stolt kunna meddela att den enda ingrediensen är: »Jäst druvmust«.
Men hur många gör sitt vin så? Inte många. De flesta av dagens producenter har tvärtom åtskilliga substanser som de gärna vill dölja. Och därför har de med näbbar och klor kämpat för att få behålla sitt privilegium att slippa sätta ut innehållsförteckningar.
Nyligen var jag i Helsingfors – tillsammans med Äkta varas verksamhetsledare Björn Bernhardson – för att debattera just detta med representanter för såväl de europeiska vinproducenterna som EU-kommissionen.
Problemet är ju att så snart en dryck innehåller 1,2 procent alkohol finns det inget krav på att konsumenten ska upplysas om innehållet. Ett undantag från de regler som gällt för såväl smörgåskaviar som andra livsmedel i 40 år. Och för att täppa till denna lucka i lagen pågår sedan mer än ett år tillbaka ett slags förhandlingar mellan EU-kommissionen och alkoholföretagens organisationer.
Vinindustrin var till en början helt emot varje form av verklig varudeklaration. Nu har den dock tvingats böja sig och gå med på att obligatoriska innehållsförteckningar införs. Men det ska vara frivilligt att sätta ut dem på etiketten, är branschen noga med att påpeka. Om producenten inte vill ha dem där kan informationen istället förmedlas digitalt via en QR-kod på flaskan eller boxen.
Branschen vill alltså även i fortsättningen ha ett undantag. Och för konsumenten är mobillösningen förstås klart sämre. Att jämföra några flaskor är ju hur enkelt som helst om ingredienserna finns på etiketten, men desto svårare om man måste använda sig av en mobiltelefon för att komma åt informationen. Och hur fungerar det för de vinkunder som inte har råd eller lust att skaffa sig denna teknik?
Vinbranschen anför olika tekniska argument för sin särlösning. Men egentligen handlar det nog om något helt annat: Det skulle helt enkelt se för illa ut med alla substanserna uppradade på buteljen. Företagen lägger ju ned så stor möda på att skapa en air av ursprunglighet och naturlighet kring sina produkter. Och om de tillsatser som använts för att påverka vinets smak och färg blev alltför synliga skulle magin riskera att försvinna.
Så vad händer nu?
Ja, risken är överhängande att EU:s beslutsfattare går med på vinbranschens förslag till undantag. EU-kommissionens representant på konferensen var i alla fall tydlig med att han tycker att en sådan digital lösning hör framtiden till.
Och vad händer då?
Ja, då kommer väl alla möjliga matfabrikanter att i rättvisans och »modernitetens« namn kräva samma sak.
Vilket skulle innebära ett gigantiskt steg tillbaka – för Europas konsumenter.
Mats-Eric Nilsson
När du ändå är här. Skriv gärna på vår namninsamling om du vill att alkoholdrycker ska märkas enligt samma regler som alla andra drycker. Skriv under på invinoveritas.se >>
