Kan man både vara upprörd över lurendrejeriet med hästlasagnen och tycka att vi egentligen borde äta betydligt mer av just sådant kött? Visst kan man det!
Den senaste matskandalen råkar handla om rumänska dragdjur, men det är egentligen inte inslaget av häst som är det intressanta.
Det riktigt skrämmande är i stället att de företag som med sina varumärken garanterar produkternas höga kvalitet – ”omsorg om varje detalj” som Findus uttrycker sig på den indragna förpackningen – i själva verket inte känner till vad de säljer.
I butiken möts du av aptitretande bilder och fagra löften från välkända företag, men varken de eller du vet egentligen vad som ligger i lådan. Inte ens vilket slags kött det är fråga om eller varifrån det kommer.
Det är därför dessa återkommande avslöjanden är så nyttiga. Plötsligt uppstår en reva i kulissen som ger allmänhet och myndigheter en sällsynt inblick i hur dagens extremt prispressade handel med livsmedelskomponenter går till.
Förra gången var det färgat fläskkött som på kringelikrokvägar och med ett antal mellanhänder hamnade i svenska kyldiskar. Nu är det i stället hästkött som getts en sådan märklig åktur att man kunde tro att det handlade om den ljusskyggaste trafficking: Rumänien–Holland–Cypern –Frankrike–Luxemburg–Sverige.
Häst har jag dock egentligen inget emot. Jag har njutit alldeles utmärkt stek av traktens kuse hos grannarna på Gotland och lägger gärna några skivor Gustafskorv, gjord av häst, på mitt Vikabröd, vilket för övrigt är en svårslagen kombination från södra Dalarna.
Enligt min mening borde vi äta mer av detta fyrfotadjur och inte mindre. Vi har i dag fler hästar än kor i landet och av de tusentals hästar som dör varje år är det bara en mindre del som används till mat. Resten grävs ned eller eldas upp. Alltså samma resursslöseri som med de uttjänta värphöns och romtömda siklöjor jag skrivit om tidigare.
Hästköttet, som påminner om nöt, är mört, magert och smakrikt. I exempelvis Frankrike och Belgien är det ett eftertraktat köttslag, och där finns restauranger som enbart serverar häst utan att på något vis hymla med detta.
Och ett djur som åtminstone i Sverige vanligtvis motioneras och pysslas om under sin levnad borde man väl som köttätare med ganska gott samvete kunna lägga på tallriken.
I vårt land är efterfrågan dock ännu ytterst liten. Det handlar mest om det välkända pålägget hamburgerkött, som av hävd görs av hästkött. Råvaran till exempelvis Pärssons storsäljare är dock inte svensk utan importeras från Sydamerika.
De egna djuren bränner vi ju upp.
Mats-Eric Nilsson
Texten har tidigare varit publicerad i Svenska dagbladet. Läs fler av Mats-Erics artiklar på Svd Matkultur >>
Läs fler artiklar och bloggar om köttskandalen:
''Konsumenten grundlurad'' >>
Vad kunde man vänta sig? >>
Tankar kring hästköttsskandalen >>
