Många olivoljor i svenska butiker är inte så italienska som de utger sig för att vara. Dessutom håller flera inte måttet. Fyra av tio oljor, som alla uppgavs vara extra jungfruolja, uppfyllde inte kvalitetskraven, enligt magasinet Hungers test.
Fusket med olivolja är utbrett och omsätter enorma summor internationellt. Magasinet Hunger har i sitt senaste nummer tittat närmare på hur det är ställt med oljorna som säljs i svenska butiker.
"Italiensk" olja – från andra länder
Den enklaste formen av trixande är en avsiktligt otydlig märkning, där man försöker rida på det italienska kökets goda rykte. Många etiketter är fyllda av italienska uttryck som "olio di oliva", "extra vergine", "fruttato" och "classico". Men står det inte uttryckligen att oliverna kommer från Italien, så kommer de helt eller delvis från andra länder. Ibland är de inte ens pressade i Italien.
I flera av det svenska familjeföretaget Zetas flaskor kommer oliverna från Grekland och Spanien, samma sak i jätten Moninis, medan De Cecco hämtar sina oliver från Grekland och Tunisien, enligt tidningens granskning. På etiketten står då, ofta med liten text och ibland endast på italienska, "ursprung Europeiska unionen" (betyder alltså utanför Italien) eller "unionen och tredje land" (betyder alltså från minst ett EU-land, men även från andra länder). Titta efter det nästa gång du handlar och du kommer troligen att bli förvånad över hur få oljor som egentligen är italienska.
Fyra av tio var inte extra jungfruolja
Tidningen har också gjort ett eget test av kvaliteten på oljorna. "Extra jungfruolja" (även "extra virgin" och "extra vergine") är beteckningen på den högsta klassen av olivolja, som förr endast fick sättas på absoluta toppoljor. Numera återfinns denna beteckning på i stort sett alla oljor, även på lågprisbutikernas hyllor.
Förutom att kriterier för den kemiska sammansättningen måste uppfyllas, ska dessa även klara en granskning av en panel av åtta professionella smakdomare, enligt gällande EU-regler. Det senare har Hunger låtit analysföretaget Eurofins göra och domen blev hård. Fyra av tio flaskor blev underkända. Värst var Coop och Felippo Berios oljor som dels var härskna i smaken och dels saknade den fruktighet som reglerna föreskriver. De klassades därför som "lampante", vilket är en beteckning för oljor som är otjänliga för människor och därför förr användes som lampolja.
Hungers test är dock bara ett stickprov i en bransch där fusk verkar vara mer regel än undantag. Enligt en hemlig italiensk underrättelserapport ska endast 16 procent av den extra jungfruolja som är märkt som italiensk faktiskt komma därifrån. Det handlar då om regelrätta bedrägerier, där den äkta varan exempelvis blandas ut med billigare oljor, vilket kan vara svårt att upptäcka.
Ivar Nilsson
